När jag vaknade i hotellsängen den morgonen kände jag inte så särskilt mycket, men kände hur jag lättare kunde böja högerbenet.
Som doktorn sa var jag också starkare i högerhanden. Men som en god vän säger ibland "allt är förgängligt".
För när jag reste mej ur sängen så kände jag hur kroppen var som "vanligt".
Jag är nog extra pessimistisk eftersom det hände så mycket efter första operationen. Jag känner ju också att höger fot är lika varm som vänster vilket bådar gott. Jag kan nog inte begära att min kropp ska förändras allt för fort. Den har ju mycket att läka.
Kanske den Kraniosakral terapi(Kraniell osteopati) kan hjälpa lite mer.
Jag har också gjort ett uppehåll med LDN(low dose naltrexone), som jag påbörjade med i April. Eftersom ja under de två veckorna med uppehåll inte alls kände någon saknad av det fungerade jag helt på att sluta med det. Men jag funderar på att ge det en andra chans.
Jag packar min väska. Pappa kommer och hjälper mej sedan åker vi ner och väntar på att ambulanstaxin ska hämta upp oss. Medan vi väntar sitter vi och kollar på GRÖNA LYCKTAN. Dels hann vi ju ej se klart den och dels va den självklart dubbad, så jag lägger den i filmer jag ska hyra:)
Vi åker till flygplatsen och flyger hem.
Jag är ganska bitter på att inte mycket alls har hänt, men samtidigt så va det ju bara några dagar sedan jag gjorde operationen. Det är ju som en god vän sa till mej:
DET ÄR JU NU
DET SPÄNNANDE BÖRJAR!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar