UNDERSÖKNINGSdag 12-10-29

- operation på Ameds centrum

Det är två år sedan jag gjorde första operationen på Tokuda hospital i Bulgarien och nu förhoppningsvis stod jag inför en ny operation. Det är konstigt att man egentligen hoppades på en operation. Det fick i alla fall dagen med alla undersökningar utvisa. För liksom de andra turerna för operation måste det ju först fastställas att jag har CCSVI.

Jag vaknar på hotellet och är genomvarm. Klockan visar 04.00. Jag tittar upp mot takfönstren och tänker "om det inte vore för snö, så skulle jag nog sett en fin morgonhimmel";). Jag sätter på tvn och precis som det var i Bulgarien så va allt dubbat. Tråkigt! Men just då gjorde det inget eftersom jag bara behövde ljudet för att somna om. 

När sedan larmet ringer är jag så varm att jag genast hoppar i duschen. Då slog det mej som alla andra gånger jag utsätts för värme att jag faktiskt inte är helt slut. Värmeintoleransen har hållit sej borta sedan  första operationen.

Vi tar hissen ner, men inte enda ner för där enligt knappen gick till F-A-N. "ja, dit ner vill vi ju ej" ler pappa. Vi äter en stadig hotellfrukost och sen blir vi hämtade av ambulantaxin. 

Väl framme väntar den mysiga lilla sköterskan med rullstol. Vi körs in i ett ganska intetsägande rum. Efter att ha väntat litegrann kommer sköterskan och kör mej till rummet bredvid. Där möter jag radiologen, som ser ut att vara en rätt ung kille. Han gjorde dopplerundersökning. Det var både i sittand och liggande läge. Antagligen såg han min förväntansfulla blick, för efteråt sade han på knackande engelska att han ej visste om det blev en operation. 

Jag kördes in till mina föräldrar. Vi fick mat där. Jag fick sjukhusmat medan mina föräldrar fick mat från sjukhusets restaurang. När vi hade ätit återstod det bara att vänta lite sedan vi träffa en neurolog. 

Hon kollade min sjukdomshistoria. Då var jag riktig glad att mamma bott både i Japan och England i sin unga år. För min är inte helt på topp. Jag skulle varit mer uppmärksam på engelska lektionerna. Men vi redde ut det hela och sen undersökte hon mej. Balans, reflexer, känsel...ja, det som neurologen brukar gör här i Sverige. 

Så det var inget nytt under solen. Fast om man jämför med Bulgarien var detta mer noggrant. Här var det ju en dag med undersökningar. Nästa undersökning procedur var MRV eller MRI. 

fick en cd på både undersökning o operation i rörliga bilder. Dock lyckas ja ej få in dom i datorn, så det får bli ett bildspel iaf på undersökning av hjärnan.

Det är ju också samma som här i Sverige. Skillnaden var att man ej åkte helt in i maskinen. När det var klart tog sköterskan mig till rummet. 

Hon ringde efter en taxi till mina föräldrar för nu var jag klar med mina undersökningar. Hon berättade för oss att nu skulle doktorn kolla på resultatet av dagens undersökning för att sedan dagen efter besluta om det skulle bli operation eller ej. Trodde ej jag skulle somna den kvällen, mer jag sov som en stock.

Mot Polen, 12-10-28

- operation på Ameds centrum

Mitt högerben är sämre än någonsin, så mamma kommer upp o hjälper mej bära ner väskan medan jag tar hissen en våning ner till Polen, Warszawa. Det är en av alla de konstiga sakerna som hänt de senaste månaderna och de visar att jag gör rätt i att åka ner för en eventuell operation mot CCSVI. Det är min tredje operation fast denna gång är det ju i Polen. Förut har jag varit i Bulgarien. Men eftersom dom använder sej av en IVUS, så valde jag att åka dit. Det ökar ju mitt hopp att höger sida ska bli bättre och jag har inte hört att dom använder sej av det i Bulgarien.
Pappa trycker på gasen och vi börjar rulla mot Arlanda.

Med det ökar mina förväntningar, men samtidigt ökar min rädsla att bli besviken. Jag är ju väl medveten om att jag inte ska ha det. Samtidigt tänker jag att jag ju bara bli glad över att höger benet bli bättre så jag kan gå ( då slipper jag ju ta färdtjänsten till jobbet ;) ).

När vi väl är framme får jag sätta mej i en rullstol. Visst det är ju praktiskt och bra, men ni vet vid detta laget vad jag anser om den. Det är som min rumsgranne på sjukhuset sa:

DET GÖR JU ATT MAN KÄNNER SEJ SJUKARE!!

Vi åker och sätter oss på planet. Jag är glad att mina föräldrar var med. Även om jag är 29 och kan kalla mej vuxen är jag ju fortfarande deras lilla flicka.
Planet lyfter och jag slocknar mot pappas arm.

När jag vaknar och tittar ut långt ner på marken. Där ser jag ett stort hav av glöd. Det är Warszawa "by night". Staden lyser välkomnande medan fullmånen lyser på planets vingar och jag känner hur nervositeten smyger sej på.
Men jag läger dom tankarna åt sidan för nu måste jag koncentrera mej på att utan problem gå ur planet.

Väl utanför står dom och väntar med en rullstol. Jag säger bara 1-0 till Sverige. Rullstolen va inte från detta årtionde:). Men det blir snabbt lika, för när vi väl kom ut ur terminalen glider två personer som arbetar på flygplatsen förbi på varsin Segway.

Vi möts upp på flygplatsen av två från Ameds. Vi blir skjutsade med ambulanstaxi till vårt hotell.  Skönt att vara framme!! Men tankarna snurrar inför kommande dag....